denfjortonde

Tänkte spola tillbaka tiden lite och berätta om hur jag träffade Andreas, som är en ganska rolig historia!

En söndagskväll i slutet av november 2008, satt jag hemma i mitt rum och titta på tv. Jag zappa förbi alla tv kanaler för att se om det fanns något intressant att titta på. "Sanningens ögonblick" på kanal 5 gick, och tänkte "jaa, det är väl alltid kul att titta på idioter som gör bort sig själv i tv".
Började titta på programet tills den kvinnan som var med åkte ut. Nästa persons tur alltså.
Det var en kille, 25 år och riktigt snygg. Ja men det här blir kul att titta på, tänkte jag. Första frågan löd: "Skulle du ingripa om du såg att en polis trakasserade någon?". "Nej, det skulle du inte!!" Minns jag att jag sa hemma. "Ja", svarade han. Och självklart var det sanning. Shit vilken man! 
Andreas hette han, kom från Uppsala och han växte bara mer och mer i mina ögon ju längre programmet gick. Allt blev framställt så bra, och det var inte mycket pinsamma eller idiotiska frågor. Det var också uppdelat på två program, så jag fick vänta en vecka för att se fortsättningen av programet.

Efter en vecka satt jag som klistrad framför tv:n. Haha, helt besatt typ. Hade tänkt på hur jävla snygg han var i en vecka nu ju! Och jag kollade även upp var Uppsala låg, nej jag visste inte vart det låg då! Fan..60 mil härifrån.
Jag bodde i Åsa, 5 mil söder om Göteborg.
 
Programet började och det började komma mer känsliga och privata frågor om familj. Man såg hur tårarna nästan började komma på honom när sista frågan ställdes. Höll på att smälta hemma!
När programet var slut och han hade kammat hem 150.000 kr. Satt jag och tänkte. Tänkte på hur jävla snygg, mogen och underbar han verkade och att jag ville träffa honom på något sätt, eller jag SKA träffa honom!

Tre dagar gick och det var en onsdag den 3:e december. Skulle gå till jobbet, började vid 12. Innan jag skulle ner till bussen, sökte jag på Anderas fullständiga namn och bostad Uppsala. Ett klick och där var nummret!
Shit, jag lade till det i mobilen. Nu hade jag drygt 2 kilometer att gå, då kan jag säkert få ihop ett mess.
Men nej, det vågade jag inte! När jag väl var framme på jobbet, satte jag mig i fikarummet och pratade med en arbetskollega. Jag frågade om hon såg programet i söndags och det gjorde hon! "Jag har hans nummer", sade jag. "Va?! Hur fan fick du det?". "Haha, jag har typ letat upp det för han var så jävla snygg, jag tror jag ska skicka ett mess". "Ja, gör det! Fan va kul".

Jag skrev:
Hej Andreas! Hur är allt med dig?
Tänkte höra om du ville ta en fika någon dag,
det var ju ett tag sedan sist... /Mikaela

Jag kunde ju inte skriva "Hej Andreas, jag såg dig på tv ska vi träffas? Jag är en stalker förresten!". Det skulle ju verka så jävla fel.
Fick ett sms tillbaka med en gång:

Hej! Bra initiativ! Men du får ursäkta
mig men när träffades vi? /Andreas

Shit tänkte jag. Men skickade tillbaka:
Ja..vi träffades i Stockholm i sommras.

Fick sms tillbaka lika snabbt igen:
Hmm..jag har inget minne av att jag vart i Stockholm i sommras.

"Men va fan ska jag skriva nu??", sade jag till min arbetskollega. "Haha, skriv att du är psykopat".
Jättekul, detta är ju seriöst!

Fick ett sms innan jag hade skickat:
Eller var det dig jag träffade en gång utanför teatern där, när vi satt och snacka, eller är jag helt ute och cyklar?

Svarade:
Nä du är nog ute och cyklar...

Andreas:
Men kan du inte beskriva dig lite så kanske jag kommer ihåg?

Jag beskrev snabbt hur jag såg ut och det gjorde även han. Men inget dök upp hos honom, KONSTIGT! Nej.

Jag skrev:
Men det kanske är jag som blandar ihop dig med någon.. :S

Andreas:
Nej, nu måste vi ju träffas för skoj skull!

Jag (Överlycklig):
Haha, ja okej. Men ska vi ses till helgen, på lördag?

Andreas:
Ja kanske, jag ska kanske upp till Gävle en sväng och hälsa på en kompis,
men jag hör av mig om jag ska dit eller inte.

Shit, på lördag? Hur fan ska jag ta mig upp till Uppsala/Stockholm på lördag!?

Senare på kvällen fick jag ett mess:
Jag ska inte upp till Gävle på lördag så vi kan ses på en fika i Stockholm på lördag!

Herregud. Då skulle jag alltså till Stockholm bara sådär, och träffa en främmande människa! Va fan håller jag på med? Och jag har ju ljugit om att jag har träffat honom!? Vad ska jag säga när han märker att vi inte alls har träffats? Det var mycket som snurrade i huvudet.

Men på torsdag kväll när jag var på väg hem från jobbet, kände jag att jag var tvungen att erkänna att vi aldrig hade träffats, att jag hittade på allt, så att det inte blev fel när vi träffades. Om han nu ville träffa mig efter detta..

Skickade:
Hej Andreas. Jag måste erkänna att vi faktiskt aldrig
har träffats. Jag hittade bara på det för att vi skulle ses.
Men jag förstår om du inte vill ses nu..

Fick tillbaka:
Haha okej. Men hur har du fått tag i mitt nr och
hur vet du vem jag är?
Klart vi ska träffas! Detta kan vi ju skratta gott över en öl.

Fy fasen vad glad jag blev! Och daten var spikad.
Det blev fredag kväll och jag hade fortfarande inte bokat någon biljett upp. Jag var så jävla nervös och undrade om jag verkligen skulle klara detta! Men jag fick ett sms av Andreas där det stod att jag skulle ta det lugnt och att vi ses imon, KRAM. Och just att han skrev kram gjorde mig lugnare. Så jag bokade flyg och hotell upp.

Jag sa till mina nära och kära att jag skulle upp till Stockholm och vara med på ett makeup jobb. "Ååå gud vad kul, sade alla" Mmm.. tänkte jag.

Det är LÖRDAG den 6:e december!
Och jag är på landvetter flygplats och väntar på flyget. Sa jag att jag var flygrädd?
Det kändes som mitt hjärta skulle hoppa ut, så nervös var jag. Jag ringde min kära arberskollega som hejade på mig :)
Satte mig på planet och när vi lyfter känner jag en tår rinna ner för kinden, jag trodde verkligen att jag skulle dö. Men det gick ju bra!

Kom fram till Stockholm och checkade in på mitt hotell, Radisson sas royal viking, precis vid centralstationen.

Skickade ett sms till Andreas:
Jag är framme nu! Ska vi ses vid 4?

Fick inget mess tillbaka!! Klockan var nog runt halv 2. Klockan blev halv 3, klockan blev halv 4, 4!
Va fan! Jag var skit arg och ledsen för att jag åkte upp!
Men då fick jag ett sms:
Oj, sorry kan inte. Ska hjälpa en kompis med ett julbord. Kan vi ses vid sju istället?

Jaha okej, tänkte jag. Ja det fick väl bli klockan sju då! Jag tog något att äta och tillbringade några timmar i sängen på hotellet och tittade på en tråkig julkonsert på tv.

Sen började jag fixa i ordning mig. Lyssnade på Lady gagas - poker face och coldplays - viva la vida.
Passade även på att öppna en liten vinflaska som jag halsade i mig innan vi skulle ses.
Telefonen ringde!!

Jag svarade.
Hej, det är Andreas!
Jag är påväg nu, kommer till ditt hotell. Men jag messar när jag är framme.

Shit, snyggingen som jag såg på tv, pratade jag just med i telefon! Och snart ses vi.
Och där kom messet:
Jag är här nu.

Lite vinglig på benen gick mot hissen. Åkte ner och gick fram till lobbyn.
Där stod han ju! Jag gick fram och sa hej.
Jag har nog aldrig sett en sån chockad männsika i mitt liv, och det är sant!
Han flög lite bakåt med huvet flackade med blicken och fick ur sig:
Är det DU som är Mikaela?

Ja, sade jag och skrattade lite. Sen kramades vi och satte oss i hotellbaren. Andreas bjöd mig på ett glas vin, och vi satt och pratade hela tiden. Det sa bara klick! Och all nervositet var borta, allt var bara kul!
Vi bestämde sedan att vi skulle åka hem till några av Andreas vänner och sedan gå ut med dem.
Åkte först fel med tunnelbanan så vi fick ta taxi, kommer in i en lägenhet och träffar två killkompisar och en tjejkompis.

Sedan drog vi ut till Anchor (tror jag det stavas), en rockbar. Inte min favorit bar kanske, men det var riktigt kul!
En av kompisarna sa:
"Han tycker om dig".

"Hur vet du det?!" Sade jag.

"Tro mig, jag känner Andreas och jag vet".

Vi gick i alla fall vidare till stans bästa ställe (NOT) Patricia, haha. Men jag bryde mig inte i alla fall, jag hade hur kul som helst och vi dansade och pratade om allt.
Andreas vänner gick ifrån oss för att gå på toa, eller köpa något mer att dricka! Då var det bara vi där. Jag och Andreas. Killen, mannen som jag såg på tv! Jag tittade upp på honom, han stod lutad mot väggen, böjde sig sen sakta framåt, tog tag i min haka med handen och gav mig den underbaraste kyssen någonsin!
Helt underbart!

Kvällen slutade med mcdonalds och sedan tog vi taxi hem till hotellet! Tror vi somnade vid 5-6 tiden. Och jag skulle åka med tåget till Arlanda vid 12 tiden. Ett jobbigt farväl och man undrade lite, vad betydde detta för honom?

Men vi ringdes vid direkt när jag landat hemma i Göteborg, och pratade sedan flera timmar varje dag fram till nästa helg då jag åkte upp till Uppsala för att träffa honom!
Sedan träffades vi varannan helg, och nu bor vi tillsammans i Frillesås med våran underbara Mira!

Och att berätta detta för alla nära och kära kom väll som en chock för de flesta men det är en rolig historia att både höra och berätta. Det är folk som har kommit fram till mig på jobbet och sagt, "ja men det var ju du som träffade honom på tv, kan du inte berätta det!". Och då tröttnar man lite på att berätta hela historien igen.
Vi var även med på rivstart, bandit rock och berättade om historien.


Man lever bara en gång!



Här kan ni se avsnittet:
http://kanal5.se/web/guest/sanningensogonblick/om/-/artikel/av/h88Z/1097/1316859/1.0


Här är ett klipp från Sanningens ögonblick!
Fast skrattet är inklippt på "fel ställe".
Haha, kul faktiskt.. lite hemskt.