denfjortonde

Det var den 7:e mars och jag hade precis slutat jobba! Mira var beräknad till den 31:e Mars så jag hade tre härliga veckor att förbereda allt och bara ta de lugnt hemma. Trodde jag.. Fredagen den 12:e vaknade jag upp klockan 4 på morgonen med lite värkar. Men jag var lite osäker på om det verkligen var värkar. Men de kom och försvann så jag antog att det var det. Jag ville inte väcka Andreas som skulle vakna vid 6 tiden för att åka och jobba med min pappa. Jag var uppe och gick runt, jag var glad och hoppades på att det var värkarna som hade börjat.

När Andreas vaknade berättade jag att jag hade värkar, han blev lite chockad och vi visste inte om det var så bra att han åkte iväg och jobbade, ifall det hände något. Men pappa kom och ringde på hos oss vid 6-7 tiden på morgonen. Och jag sade att jag trodde att mina värkar hade börjat. Men vi bestämde ändå att Andreas skulle åka och jobba. Jag kände att det inte var någon fara och skulle det vara något var han ju bara ett telefonsamtal borta.

Jag var i vecka 37 och ringde till mödravården. De trodde absolut att det var på G. Men när jag sedan ringde förlossningen så sade de att det förmodligen var förvärkar. Det hade inte kommit något slemmpropp eller så.

Jag var hemma och tog det lugnt och mina värkar hade ungefär 10 min mellanrum. Min mamma trodde att jag skulle föda med en gång, hon är rolig hon. Och sedan när Andreas var påväg hem, hade inget ändrats. Det var detsamma. Men det var ingen som trodde att det var igång. Min pappa sade att det var så liten chans att bebisen skulle komma nu, eftersom jag var förstföderska och man brukar gå över. Det hade jag räknat med med. Och min farmor sade att värkar gör mycket ondare. Men jag hade ju ont!! Jag kunde hantera det bra bara.

Men Andreas kom hem och jag gick på toa för att kissa. Till min förvåning ser jag att en del av slemmproppen kommit ut. Jag ropar på Andreas och var ju självklart tvungen att visa, haha. Usch. Han blir glad och försår att det är på G nu! Jag blir lite nervös. Och jag ringer till förlossningen för att kolla läget. Men de tror fortfarande att det är förvärkar. Slemmproppen kan ju gå veckor innan bebisen kommer.

Men jag började känna tätare och värre värkar så vi beslutade oss för att åka in till förlossningen vid tolv tiden på natten. Alltså natten mellan fredag och lördag. Mamma körde oss ner till Varberg. En 20 minuters resa i bil när man har värkar. Inte kul.

Väl framme vid sjukhuset står vi och väntar på hissen som går upp till förlossningen. Precis när jag ska gå in kommer det två ambulansmän springandes med en bår. En gravid kvinna ligger på den och skriker av smärta. En sköterska försöker lugna ner henne. De fick självklart åka upp innan oss. Men hur tror ni att jag kände i den stunden? Jag ville bara gråta, dö, försvinna. Jag var livrädd. Var det så det skulle kännas?

Vi tog oss upp till förlossningen och blev väl bemötta. Det är så himla fint på Vargbergs förlossning så det känns inte som ett sjukhus. Vi fick ett fint rum och det kollade hjärtljuden och värkarna. De gjorde även en undersökning och det visade sig att jag bara var öppen 1 cm. Och då sade hon också att det inte betyder att förlossningen är på väg. Det kan fortfarande vara förvärkar. Jag beslutade mig för att åka hem. Ville verkligen inte vara kvar efter den hemska synen vid hissen.

Hemma började den värsta natten i mitt liv. Jag kunde inte lägga mig ner, då fick jag världens värk, jag var så jävla trött och orkade inte sitta upp hela tiden. Jag var livrädd och grät, spydde och skrek ut hur mycket jag ångrade mig, hur mycket jag inte ville detta. Andreas försökte trösta mig men var trött själv så....ja.. han somnade! Jag gick runt och grät, tog en dusch, badade, försökte sova men det gick inte! Det gjorde så jävla ont! Och jag kunde inte äta något då spydde jag bara upp det. Jag var vaken hela natten. Jag kunde sitta i soffan med en kudde bakom ryggen och andas igenom mina värkar. Men det var inget kul!

Jag ringde till förlossnigen på morgonen och berättade att jag var inne i natt hos dem och att jag haft en hemsk natt utan mat och sömn. De tyckte jag skulle avvakta lite och ringa tillbaka vid ett tiden, om jag inte fått i mig någon mat då skulle jag åka in så jag fick dropp.

Jag fick i mig lite filmjölk senare på eftermiddagen. Värkarna var mer intensiva och kom varje 5 minuter ungefär. När klockan var runt halv 3 fick jag en sån utdragen värk så jag sa "Nää, nu orkar jag inte mer, jag måste ha något nu". Så vi ringde mina föräldrar och vi åkte för andra gången in till förlossningen.

Denna gången blev jag inte lika väl bemött. De tittade på min söta lilla mage och frågade,"men vilken vecka är du i egentligen?". Jag var inte jätte stor så de trodde väl att jag var i 34 eller något. Men när jag sade att jag var i vecka 37 tog de glatt emot mig och jag fick samma rum som innan. De bestämde sig för att jag skulle få sova, eftersom jag inte sovit någonting sedan fredag klockan 4 på morgonen. Jag fick en morfin spruta.
Men inte somna jag för det. Låg bara och andades igenom mina värkar som höll mig vaken. Jag ringde på barnmorskan någon timme efter sprutan.

Och hon blev förvånad när jag inte sovit något. De bestämde sig då för att ge mig ytterligare en morfinspruta och två sömntabletter. Men jag berättade för dem att jag var livrädd över att jag skulle somna och sedan vakna upp och ha skit ont. De hade ju inget bra svar till det. Det var bara viktigt att jag fick sova, sömn kan sätta igång förlossningen också.

Jag somnade! Tror jag sov två timmar. Och sedan hände det som jag var rädd för. Jag vaknade upp och hade ondare än någonsin. Jag tryckte på knappen så barnmorskan skulle komma och hon hjälpte mig att andas igenom de värsta. Andreas låg typ och sov i soffan inne i rummet. Men han vaknade efter att jag ropat på honom.

Klockan var nu 6 på söndag morgonen. Och nu hade jag ont! De bestämde sig för att göra hål på mina hinnor, och jag var så jädra rädd! Trodde det skulle göra jätte ont. Men det gjorde det inte. Var varmt och skönt. Jag fick lustgas som var helt underbar. Var lite orolig i början för att den inte "tog bort smärtan" som jag trodde att den skulle göra. Men sen när man lärde sig hantera den blev det bättre. Men strax efter skrek jag "jag vill ha epiduraaaal". Och de ringde på narkosläkaren.

De lade mig på sidan och började tvätta mig på ryggen. Jag är livrädd för sprutor så jag frågade hela tiden vad de gjorde. Som tur var hade jag min kära lustgas. Minns inte riktigt hur det kändes, inte jätte farligt. Ett litet stick och sedan började mitt högra ben att skaka som bara den. Men det var normalt och ingen fara alls.

Efter edan så lugnade verkarna ner sig, eller det onda i alla fall. Jag fick istället krystvärkar. De flesta beskriver krystvärkar som om att man är jätte bajsenödig. Men så var det inte för mig! Det känndes som jag hade träningsvärk mellan benen. Det drog liksom. Så jag stog och grymtade och lät som en ko under krystvärkarna. De kollade hur öppen jag var vid 11 tiden på söndagen och då var jag öppen hela 8 centimeter! Jag fortsatte bara andas med min lustgas och ta mig igenom mina krystvärkar.

När klockan var tjugo över ett var jag öppen 10 centimeter och jag skulle börja krysta. Det bar två barnmorskor och en sköterska och självklart Andreas bredvid mig. Även här under "utkrystningen" hade jag hört att det kändes som att bajsa typ. Men det gjorde det inte för mig heller. Det gjorde bara jävligt ont. Det spännde som fan och trodde jag skulle explodera där nere. Jag skrek att det gjorde ont! Och tillslut besölt barnmorskan sig för att sätta in två akupunktur nålar vid ljumskarna. Och det var så skönt!! Det gjorde inte ont och det kändes som det blev bedövat.

Helt plötsligt säger barnmorskan "Titta en lock, titta Andreas". Andreas lutar sig framåt och tittar, även fast jag sagt nej till det innan förlossningen. Men jag brydde mig inte i den stunden. Han tyckte att det var häftigt och började ropa "Åå en bebis en bebis". Haha. Han var faktiskt jätte bra stöd under krystningsarbetet. Peppade mig. Barnmorskan sade även till mig att känna där nere för att känna bebisens huvud. Men jag ville bara få ut ungen! Jag tog i allt jag kunde och det gjorde tydligen jätte mycket, även fast det gjorde jätte ont så kämpade jag på. Och när jag minst anade det, kände jag något halt och varmt åka ut, och vips låg hon på mitt bröst.

Så fin, så söt och så liten. Jag var ju helt övertygad om att det var en pojke. Och de höll upp ansiktet framför mig och frågade vad jag trodde att det var. Jag hade ingen aning och vågade inte chansa. Men Andreas skrek, "en liten Mikaela!". En flicka! Helt otorligt. Hela släkten trodde att det var en pojke.

Söndagen den 14:e mars 2010, 13:47, föddes min underbara Mira Belle Sokanja. Solen lyste in genom fönstret, radion var på och allt var bara helt underbart.

Känslan när man kommit till BB med sin bebis är också obeskrivlig. Jag vill bara gråta nu när jag skriver för att man får sånna märkliga känslor i kroppen, man minns och längtar tillbaka. Att man kan älska något så otroligt mycket.


Mira i magen. V17


10 dagar inna hon kom ut. V35


Strax innan jag skulle börja krysta ut henne. De tvingade mig att stå upp.


Mira 5 minuter gammal.


Mira på BB.


Första kvällen hemma i lägenheten vi bodde i då.


Jag och min mini Mira.