denfjortonde

OK. Nu ska jag ta upp lite saker här.

Jag anmälde Andreas till programet för en kul grej. Han är inte duktig på att köra bil, han får inte köra med Mira i bilen och det har alltid vart jag som kört långa sträckor. Andreas var med på att bli anmäld, han visste om det och tyckte att det skulle vart roligt.
Sedan efter första castingen tvekade vi lite, men bestämde oss för att köra på den andra castingen som vi blev skickade till. Och sedan ringde det upp bara två dagar efter och ville ha med oss. Det som var mest spännande var ju att få åka upp till Stockholm, bo på hotell, få gratis mat osv. Jag sparade ju in mamma dagar, så det var ju hur bra som helst för mig! Och Andreas hade inte jobb för tillfället. Allt stämmde.

Att säga att man blir känd efter ett program som Sveriges värsta bilförare är skrattretande. Jag skulle aldrig i mitt liv kalla mig för kändis. Det är bara pinsamt. Och vi var inte med i programet för att synas, inte jag i alla fall. Varför skulle jag vilja visa mig under min fetaste period för hela svenska folket? Men det var en rolig grej och ångrar ingenting.

Vi hittar inte på i bilarna. Allt är sant. Banorna är skit svåra att klara och ibland är det bara tur som avgör. Jag som co-driver har fått stämpeln som bitchen. Och det visste jag från första början. Jag blir skit sur när Andreas kör i 1 km/h. När han kör i diket. När han inte lyssnar. Och det är för att jag är en så mycket bättre bilförare och blir frustrerad över att han inte klarar av det. Men samtidigt är det många banor som jag själv inte hade klarat av!

Andreas har verkligen blivit bättre. Och det är jag glad för. Fortfarande lite tankspridd men ändå mer fokuserad och bättre på att hantera bilen.

Förra avsnittet när vi skulle rädda dessa "gubbar" från trafikolyckan fick jag höra att min kära farmor skämdes över mig för att jag inte gick in till 100 procent. MEN. För det första kunde jag inte ta "olyckan" på allvar. Det var ju inte på riktigt, vi hade kameror i ansiktet. Böjde jag mig framåt skulle jag visa rumpan, för jag var så fet. Men jag gjorde vad jag kunde, och sedan var det självklart lite obehagligt när det började brinna och så. Hade det vart en riktig olycka hoppas jag att ni förstår att man hade sett det på ett helt annat sätt. Självklart hade jag ringt 112, självklart hade jag gjort hjärt och lung räddning. Utan tvekan.

Både jag och Andreas får massa vänförfrågningar på facebook, men tyvärr accepterar jag inte dessa. Jag vill ha vänner som jag känner på facebook. Man kan aldrig lita på någon. Och nu har det vart en del som känner igen en, det är roligt på ett sätt för att folk mest är trevliga men samtidigt är det ju lite pinsamt. Andreas fick till och med skriva en autograf, haha. Samma sak här, det var pinsamt men kul.

Och vissa från programmet verkar ta detta på för lite stort allvar, alltså Sveriges värsta. Enligt mig!! Men jag tycker att det är ganska löjligt att tro att man är någon tv-kändis efter detta. Om jag hade velat bli känd, hade jag inte velat bli känd för detta utan för något jag arbetat mig upp med eller att jag har någon talang.

Tar man sig inte på för lite stort allvar när man har gjort denna bilden och satt den som profilbild på facebook?



Men självklart. Alla får göra som de vill. Säger bara min åsikt. Och det har vart en rolig resa, roligt att titta på och roligt att läsa diskussioner efter.